Dokumentation
Suicidprevention nationell konferens

Under temat ”Nu förändrar vi berättelsen om suicid” samlades över 800 deltagare på Karlstad CCC den 22–23 oktober för den nationella konferensen Suicidprevention 2025.

Nästan 800 personer från hela landet – forskare, vårdpersonal, myndighetsrepresentanter, ideella organisationer och personer med egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Tillsammans fyllde de dagarna med samtal, kunskap och engagemang kring hur vi som samhälle kan förebygga suicid och minska stigma. Konferensen bjöd på ett brett program med både internationella och svenska föreläsare, däribland forskare från Sverige, Norge och USA. Personer med egna upplevelser delade sina berättelser, och konkreta exempel på evidensbaserat och samhällsnära suicidpreventivt arbete lyftes fram.

Bakom arrangemanget stod Region Värmland i samarbete med Folkhälsomyndigheten och Nationellt centrum för suicidforskning och prevention (NASP).

Dagar för inspiration och kraftsamling

Dagarna bjöd också på parallella seminarier som var uppdelade i fyra spår: stigma, samhällsinriktad suicidprevention, suicidprevention inom vård och omsorg samt särskilda målgrupper. Det gav deltagarna möjlighet att fördjupa sig utifrån sina intressen och yrkesroller.

Konferensen inleddes med ”Värmdansvisan”, en unik tolkning av den klassiska Värmlandsvisan skapad av danskompaniet Värmdans i samarbete med fem värmländska artister. En poetisk mosaik av folkliga toner, opera och spoken word och en hyllning till Värmlands natur, kultur och människor.

Moderator för dagarna var Tina Thörner, välkänd som rallykartläsare men numera även föreläsare, coach och inspiratör.

– Det här är en mötesplats för att skapa nya perspektiv och lyfta hoppfulla berättelser i linje med den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention. Dessa dagar ska ge oss inspiration och kraft att fortsätta orka, även när det känns svårt, sa hon.

Tillsammans kan vi göra skillnad på riktigt

Konferensen inleddes av Åsa Johansson, regionstyrelsens ordförande i Region Värmland, som hälsade deltagarna välkomna till Karlstad och uttryckte sin glädje över att se så många engagerade människor samlade kring en av vår tids mest komplexa och angelägna frågor.

Hon betonade vikten av samarbete och helhetsperspektiv i det suicidpreventiva arbetet.

– Ni som är här bär alla på en viktig pusselbit i det gemensamma pusslet. Ingen aktör kan ensam lösa de här frågorna men tillsammans kan vi skapa en kedja som håller, där ingen faller mellan stolarna.

Åsa lyfte också fram betydelsen av mänskliga möten, förtroende och mod.

– Jag vill uppmana er att vara nyfikna, modiga och öppna mot varandra. Vi har olika roller men samma mål, att rädda liv. Tillsammans kan vi göra skillnad på riktigt!

Suicidprevention handlar om livet

Olivia Wigzell, generaldirektör för Folkhälsomyndigheten, betonade att suicidprevention och psykisk hälsa är centrala folkhälsofrågor som berör hela samhället. Hon riktade ett varmt tack till alla som på olika sätt bidrar i arbetet – både professionellt och personligt – och lyfte vikten av samarbete, samverkan och modet att våga fråga.

– En fråga kan förändra ett förlopp. Det handlar om att våga dela bördan, sa hon.

Hon beskrev den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention, som sträcker sig till 2034, som ett avgörande verktyg för att samla aktörer på alla nivåer – lokalt, regionalt och nationellt.

– Suicid är en av våra största samhällsutmaningar och nu kraftsamlar vi.

Strategin, som tagits fram i bred samverkan mellan regering, riksdag, myndigheter och andra samhällsaktörer, syftar till att stärka det förebyggande och främjande arbetet. Folkhälsomyndigheten ger stöd genom bland annat handlingsplaner, uppföljning med indikatorer och en webbplats som ska underlätta både det praktiska och kommunikativa arbetet.

– Utgångspunkten är att vi kan göra mer. Genom att arbeta tillsammans kan vi skapa synergier och förändra berättelsen om suicid till en berättelse om hopp och liv, avslutade hon.

Suicid är lika komplext som ett liv

En av konferensens talare var Heidi Hjelmeland, professor i psykologi vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet i Trondheim och internationellt erkänd suicidforskare. I sin föreläsning ”Självmord och suicidprevention i kontext” utmanade hon den traditionella synen på självmord som enbart ett psykiatriskt problem.

– För att vi ska bli bättre på att förebygga självmord måste vi förstå vad suicidalitet kan handla om. Det handlar inte bara om psykisk ohälsa utan också om hur sociala, ekonomiska, kulturella och politiska faktorer påverkar våra liv, sa Heidi.

Hon menade att dagens suicidpreventiva arbete ofta lägger för stor vikt vid att identifiera riskfaktorer, trots att människor är alldeles för komplexa för att förstås genom sådana modeller.

– Självmord måste förstås i sitt sammanhang. Det är resultatet av ett dynamiskt samspel mellan individen och omgivningen och därför finns det inte en enda förklaring. En persons riskfaktor kan vara en annans skyddsfaktor.

Hon betonade vikten av att se suicidalitet som en process över tid där både relationer, livshändelser och existentiella frågor spelar in. Döden är inte alltid målet, ibland handlar det om en existentiell kris eller en längtan efter att lindra outhärdligt lidande. Hon menade att vi måste våga erkänna att suicid är komplext men ändå inte låta det leda till passivitet.

– Alla kan göra något och ibland kan just det lilla räcka för att hindra eller lindra.

Genom forskning från olika delar av världen lyfte Heidi även hur könsnormer och samhälleliga ideal påverkar suicidalt beteende. Snäva föreställningar om maskulinitet – att en ”riktig man” ska vara stark, självständig och aldrig visa svaghet – kan skapa skam och känslor av misslyckande.

– Vi måste vidga bilden av vad det innebär att vara man – i familjen, skolan, idrottsvärlden och på arbetsplatsen. Samma sak gäller kvinnor som inte kan eller vill leva upp till idealen.

Avslutningsvis efterlyste hon en starkare betoning på prevention snarare än enbart intervention.

– Suicid handlar inte om psykiatri utan om livet självt och om de sammanhang vi alla är en del av.

Ekonomisk ohälsa är en riskfaktor för suicid

Henrik Levinsson, universitetslektor, docent och forskare vid Institutionen för psykologi vid Lunds universitet, belyste det tydliga sambandet mellan överskuldsättning och suicidalt beteende.
– Ekonomi och psykisk hälsa hänger ihop. Det finns en glasklar koppling mellan överskuldsättning och psykisk ohälsa och det är ett folkhälsoproblem.

Överskuldsättning är en situation där hushållets kostnader överstiger inkomsten och där obalansen inte går att lösa med besparingar. Bakom problemen ligger ofta livshändelser som sjukdom, separation, arbetslöshet eller andra kriser som ruckar på den ekonomiska balansen.

En ond cirkel mellan skuld och ohälsa

Forskning visar att påverkan är dubbelriktad: psykisk ohälsa kan leda till överskuldsättning, och överskuldsättning kan i sin tur förvärra psykisk ohälsa med sömnproblem, depression, högt blodtryck och stressrelaterade sjukdomar som vanliga följder. Men det är inte alltid den som har störst ekonomiska problem som mår sämst – den subjektiva upplevelsen av skuld och skam spelar ofta störst roll.

Våga fråga om ekonomi i vården

Var femte överskuldsatt person har någon gång försökt ta sitt liv, en alarmerande hög siffra jämfört med befolkningen i stort.
– Vi måste våga prata om den ekonomiska hälsan som en del av suicidprevention. Att fråga om privatekonomi i vård och stödinsatser kan rädda liv, sa Henrik.

Han lyfte behovet av ökat samarbete mellan primärvård, psykiatri och skuldrådgivning för att bryta den onda cirkeln och minska stigmat kring ekonomiska problem.

Unga vuxna – en växande riskgrupp

Han pekade även på en oroande trend bland unga vuxna, där skulder hos Kronofogden ökar, särskilt bland unga kvinnor, delvis kopplat till e-handel och konsumtion på nätet. Samtidigt är den finansiella förmågan låg i åldersgruppen 18‑29 år.
– Genom att stärka ungas kunskap och förmåga att hantera sin ekonomi kan vi förebygga skuldsättning och därmed även psykisk ohälsa.

”Prata mer om pengar och mående”

Henrik avslutade med en tydlig uppmaning:
– Låt oss prata mer om pengar och mående. Överskuldsättning är en riskfaktor för suicid, men med större medvetenhet och mod att fråga kan vi faktiskt rädda liv.

Tidiga insatser mot psykisk ohälsa – en lönsam investering

Nationalekonom Ingvar Nilsson har studerat utanförskapets kostnader i över 45 år – mänskligt, socialt och ekonomiskt. Han betonade att psykisk ohälsa inte bara är ett vårdproblem utan en samhällsutmaning som berör oss alla.
– Den psykiska ohälsan är omfattande, komplex och dyr. Om vi agerar tidigt och tillsammans kan vi både minska lidandet och frigöra enorma resurser.

– Vi är duktiga på att hitta symtom, men måste börja söka orsakernas orsaker. Det kräver att vi granskar vår människosyn och ser till helheten.

Ingvar illustrerade den samhällsekonomiska dimensionen med ett tydligt exempel: utanförskap kostar Sverige omkring 210 miljarder kronor över 30 år. Att inte agera har alltså en mycket hög prislapp – både för individen och samhället.

För att vända utvecklingen behövs sociala investeringar och verklig samverkan mellan det offentliga, det privata och civilsamhället – ”den bärande triangeln”. Ingvar betonade vikten av en ny ledningsstruktur som möjliggör långsiktighet, tillit och gemensamt ansvar.
– Vi måste sluta svälta oss ur krisen och i stället investera oss ur den. Förebyggande och tidiga insatser är den mest lönsamma investering vi kan göra – mänskligt, socialt och ekonomiskt, avslutade han.

Den nya berättelsen om livet – en gemensam kraft för förändring

Karin Schulz, nationell samordnare för suicidprevention, avslutade dag ett på konferensen med att knyta ihop dagens innehåll och sätta det i relation till den nya nationella strategin Det handlar om livet – nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention.

Hon betonade att arbetet med suicidprevention handlar om att förändra berättelsen om livet tillsammans.

– Att ändra berättelsen kan man inte besluta om. Det gör vi var och en, i våra möten med människor.

Karin lyfte att samtalet ofta fastnar i riskfaktorer och symptom, när vi i stället behöver förstå orsakernas orsaker. Suicidalitet är inte en fråga för enbart experter, utan för alla.

– Vi måste våga prata om det. Det är i mötet med människan vi kan göra skillnad.

Den nya tioåriga strategin beskrivs som en stark och bred plattform där många aktörer, myndigheter och organisationer samlas i ett gemensamt ansvar. Fokus ligger på att skapa förutsättningar för liv, inte bara förhindra död.

– Suicidprevention handlar om att bygga skäl att leva, inte bara minska risker. Vi behöver skapa ett samhälle värt att leva i.

Karin framhöll vikten av ett förnyat förhållningssätt, där arbetet blir mer systematiskt, strategiskt och handlingsinriktat. Det handlar om att gå från ord till handling – att göra det förebyggande och hälsofrämjande arbetet till en naturlig del av hela samhället.

Avslutningsvis uttryckte hon optimism och tilltro till den gemensamma kraften i arbetet framåt:

– Vi har en strategi, vi har kunskapen och vi har viljan. Nu har vi goda förutsättningar att göra något stort, tillsammans!

”Jag hade aldrig 13 rätt på Stryktipset, men full pott i DSM” – en berättelse om spelberoende och ökad suicidrisk

Med en blandning av humor och allvar berättade Christoffer Strålman, spel-, drog- och alkoholterapeut samt ambassadör för Hjärnkoll, om sitt liv som spelberoende. Han delade sin resa från förnekelse till tillfrisknande och belyste hur spelberoende, precis som andra beroendesjukdomar, ofta är kopplat till psykisk ohälsa och ökad suicidrisk.

En kväll i mars 2017 förändrades allt. Det var då Christoffer berättade för sin fru att han var spelberoende, och att han hade skulder hos 24 olika långivare. Christoffer beskriver sin uppväxt som trygg och ”normal”, men utan att ha lärt sig hur man tar hand om sina känslor.
– Jag fick inte med mig förmågan att hantera mig själv emotionellt. Jag trodde länge att ensam är stark, säger han.

Det första spelminnet är pappans stryktipsrader. Som tonåring började han själv spela, först på skoj, sedan alltmer intensivt.
– I slutet av mitt spelande satsade jag tusentals kronor i minuten. Det var det enda jag tänkte på, gjorde och planerade för.

När spelandet blir ett beroende

Christoffer förklarar att spelberoende utvecklas på liknande sätt som andra beroenden, och beskriver nio kännetecken: från tolerans och upptagenhet till kontrollförlust, abstinens, lögner och allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser. Bakom spelandet fanns ofta en flykt från skuld, ångest och hjälplöshet.

Forskning visar att personer med spelberoende har tre gånger högre risk för depression och ångest, och 15 gånger högre dödlighet i suicid.

Hjälpen som gjorde skillnad

Efter avslöjandet i mars 2017 gav hans fru honom ett ultimatum: att söka hjälp nästa dag. Det gjorde han och det blev startpunkten för förändring. Christoffer fick stöd av psykiatrin, gick i terapi och började delta i en självhjälpsgrupp.
– Vändpunkten var att jag fick rätt hjälp snabbt, kontinuerlig hjälp och också stöttning från familjen. Det räddade mig.

Ensam är inte stark

Idag arbetar Christoffer som terapeut och rådgivare på Spelberoendes förening i Karlstad, där han hjälper andra att hitta vägen ut ur beroendet.
– Jag trodde länge att ensam är stark. Men det är precis tvärtom. Ingen tar sig ur ett beroende ensam.

Säkerhetsplanering som livräddande verktyg

Gregory Brown, docent i klinisk psykologi och psykiatri vid universitetet i Pennsylvania, är en av världens ledande experter inom suicidprevention. Han har tillsammans med kollegor utvecklat Safety Planning Intervention och Cognitive Therapy for Suicide Prevention – två insatser som visat sig effektivt minska suicidrisk i högriskgrupper.

Under sin föreläsning gav Gregory konkreta råd om hur vårdpersonal och andra kan hjälpa personer med självmordstankar att hantera kriser och hålla sig trygga.

En praktisk plan som räddar liv

Safety Planning Intervention är en enkel men kraftfull metod där behandlare och patient tillsammans skapar en personlig plan för hur personen kan agera när självmordstankar blir starka. Planen innehåller bland annat varningssignaler, copingstrategier, personer att kontakta och sätt att göra omgivningen säkrare.
– Det ska vara enkelt och lätt att använda, ju enklare, desto bättre, sa Gregory.

Forskning visar att säkerhetsplanering leder till färre suicider över tid. Patienter som intervjuats i studier beskriver hur deras säkerhetsplan hjälpt dem genom svåra stunder och i många fall räddat deras liv.

Fokus på hantering och återhämtning

Genom säkerhetsplanering får individen verktyg för att känna igen sina varningssignaler och hitta strategier för att hantera svåra känslor och situationer innan de eskalerar.
– Det handlar om att ge människor färdigheter för att klara livet även när det gör ont, avslutade han.

Samtal om sorg, tystnad och att våga fråga

Att vara ung och drabbas av förlust i suicid påverkar många års framtid. Under ett samtal lett av Inger Händestam, förbundsordförande för Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd (SPES), delade Lola Woody och Elvira Sterky, grundare av MORS Sverige, sina erfarenheter av att växa upp med förlusten efter suicid. Samtalet handlade om hur sorgen format deras liv, om tystnad och om vikten av att våga fråga.

Förlorade mamma i unga år

Både Lola och Elvira förlorade sina mammor i unga år. Lolas mamma levde med psykisk sjukdom medan Elviras mamma drabbades av utmattning innan hon tog sitt liv. Tillsammans med en tredje barndomsvän som gått igenom samma sak bildade de MORS Sverige, en organisation som arbetar för att lyfta ungas erfarenheter av suicidförlust.

Elvira beskrev chocken hon upplevde efter mammans död:
– Jag visste inte ens att mamma mådde dåligt. Världen blev mörk och jag förstod snabbt att sättet hon dött på skulle tas emot annorlunda. Jag ville inte vara den där personen som alla pratar om, berättade hon.

Lola mindes samma tystnad:
– Ingen vågade fråga om jag ville prata. Ett mejl gick ut till hela skolan om att min mamma dött i suicid, sen blev det tyst. Alla pratade om mig, ingen pratade med mig och jag tolkade det som att man inte fick prata om det.

Sorg utan språk

Inger Händestam delade sina erfarenheter av att som 19-åring förlora sin mamma i suicid – och 20 år senare även sin pappa, på samma sätt.
– Jag upplevde ett känslomässigt virrvarr och en total ensamhet, när min mamma gick bort. Ingen berättade att det jag kände var en krisreaktion. Jag hade behövt veta att sorg kan ta sig uttryck i trötthet, koncentrationssvårigheter och handlingsförlamning.

Vikten av vuxnas mod

Samtalet kretsade mycket kring vuxenvärldens roll och tystnaden som ofta omger suicid. Lola uttryckte en önskan om att någon vuxen hade vågat fråga flera gånger.
– Jag hade behövt någon som frågade mig om och om igen om jag ville prata. Jag önskar att det funnits uppsökande stöd i skolan, att någon hade tagit ansvar för att vi som familj fick hjälp.

Elviras och Lolas vänskap blev en livlina när vuxenvärlden inte fanns där.
– Vi kunde prata på ett sätt som ingen vuxen kunde, berättade Elvira.

”Vi måste kroka arm”

Inger Händestam beskrev hur sorg förändras över tid, men aldrig försvinner.
– Skillnaden mellan den första chocken och den långsamma sorgen är stor. Behovet av stöd finns kvar även långt senare, men samhället tenderar att glömma efter några veckor, sa hon.

Hon lyfte också vikten av att professionen och efterlevandeorganisationer samarbetar.
– Vi måste kroka arm. Vi som har erfarenhet vet vad som behövs och professionen har verktygen att ge rätt stöd.

Barn och unga som inte får stöd efter en suicidförlust riskerar att utveckla psykisk ohälsa längre fram. Att våga fråga, lyssna och finnas kvar är avgörande.

Att prata förändrar allt

Samtalet avslutades i en anda av hopp. Alla tre var överens om att modet att prata om det svåra kan förändra både sorgens väg och framtiden för unga efterlevande.
– Sorgen förändras över tid, men behovet av stöd och förståelse finns alltid kvar, avslutade Inger.

Från riskbedömning till personcentrerat suicidsamtal: forskare eniga om behovet av ett nytt förhållningssätt i suicidpreventionen

Forskningen visar att traditionella suicidriskbedömningar inte är tillräckligt tillförlitliga för att ha kliniskt värde. I ett samtal om personcentrerat, preventionsinriktat suicidsamtal diskuterade några forskare och kliniker hur svensk suicidprevention kan utvecklas, från att försöka förutsäga risk till att förstå varje människas unika livssituation.

Forskningen dömer ut riskbedömningarna

Gergö Hadlaczki, docent vid Nationellt centrum för suicidforskning och prevention beskrev hur vården fortfarande lutar sig mot strukturerade riskbedömningar trots att det saknas evidens.
– Forskning visar tydligt att vi inte kan förutse vilka människor som kommer att ta sitt liv. Ändå lägger vi mycket tid på formulär som inte ger oss de svar vi behöver, konstaterade Hadlaczki.

Han menade att dessa arbetssätt dessutom riskerar att försämra arbetsmiljön och öka stigmat kring suicid. Hoppfullt är att det pågår ett förändringsarbete där nationella riktlinjer ses över, med målet att ersätta riskbedömningar med mer verkningsfulla metoder.

Från risk till säkerhet

Elin Fröding, psykiater, forskare och chefläkare i Region Jönköping, lyfte fram vikten av att kombinera suicidforskning med patientsäkerhet.
– Suicidalitet är inte statisk. Den påverkas av kontext, känslor och förmåga att hantera livssvårigheter. Därför måste vi flytta fokus från risk till säkerhet.

Hon presenterade det personcentrerade suicidsamtalet, som bygger på samarbete mellan patient och behandlare, en gemensam förståelse av individens situation samt planering av konkreta säkerhetsstrategier, gärna i samverkan med närstående. Dokumentationen ska stödja patienten och bidra till kontinuitet i vården.

En splittrad vård

Pelle Gustafsson, chefläkare och forskare vid Karolinska Institutet, beskrev erfarenheter från projektet Säker suicidprevention. Han pekade på splittrade vårdkedjor, otydliga ansvarsområden och ett för stort fokus på riskbedömning.
– Vi måste sluta prata om vem som ska göra bedömningen och börja prata om vad vi ska göra. Det handlar om att ena profession, patienter och anhöriga kring gemensamma principer för säker suicidprevention.

”Om vi hade lyssnat på Anders”

Samtalet avslutades med Ullakarin Nyberg, psykiater, överläkare och suicidforskare vid Karolinska Institutet, som gav ett kliniskt exempel som tydligt visade varför förändringen är nödvändig. Hon berättade om Anders, 53 år, egenföretagare med ekonomiska problem, som efter ett suicidförsök bedömdes som lågrisk och skrevs ut. Kort därefter tog han sitt liv. Vid den kliniska bedömningen framkom inte hans djupa skam över företagets ekonomiska situation, hans sömnbrist, alkoholbruk eller familjens tidigare suicidhistoria.

– Hade vi haft ett personcentrerat samtal hade Anders fått möjlighet att berätta sin historia. Då hade vi förstått att hans till synes skyddande faktorer – familjen, arbetet, vännerna – just då var källor till skam och skuld och i stället triggers för suicid. Det hade förändrat allt, sa Nyberg.

Hon underströk att det personcentrerade samtalet inte handlar om att förutsäga, utan om att förstå. Genom att lyssna och skapa trygghet ökar möjligheten att upptäcka suicidrisk i tid.

En ny berättelse om suicid

Alla talare var eniga: vägen framåt går genom dialog, delaktighet och en genuin vilja att förstå varje människa utifrån hennes livssituation.
– Det är dags att förändra berättelsen om suicid, precis som namnet på den här konferensen. Och det måste vi göra tillsammans med de som har egen erfarenhet – de är våra viktigaste experter, avslutade hon.

”Låt oss ta nästa steg – tillsammans”

Karen O’Quin, folkhälsostrateg och regional suicidpreventionssamordnare vid Region Värmland, sammanfattade konferensen.
– Vi ville skapa ett program som hade något för alla, med nya perspektiv, inspiration och kunskap att ta med sig hem, sa hon. Och jag tycker vi lyckades. Jag har själv lärt mig mycket nytt, återknutit gamla kontakter och fått massor av inspiration. Jag hoppas att ni känner likadant.

Med blicken mot framtiden uppmanade hon deltagarna att ta med sig lärdomarna från konferensen och omsätta dem i handling:

– Vi har två år till nästa konferens, och jag hoppas att vi använder dem väl. Fundera på: Vad kan jag börja med redan på måndag? Vilka processer kan jag dra i gång?
Hon avslutade med en påminnelse om hopp och samverkan:

– Tillsammans har vi tagit steg framåt för att förändra berättelsen om suicid – både lokalt och nationellt. Jag hoppas att ni lämnar den här konferensen med hopp, och att vi har tagit många steg framåt när vi ses igenom om två år.